En charmig otrevlig typ

 

JAN: Vi är på sluttampen med att sätta utseendet på en av våra mer problematiska karaktärer. Han är något av en ful fisk, men det vore ju alldeles för tråkigt att bara rita honom som en ful fisk. Nej en ful fisk blir desto läskigare om den har ett tilldragande ansikte. Vi vill bli skräckblandat förtjusta. Så fort ansiktsdragen helt är på plats blir det till att bestämma resten, frisyr, klädstil etc. Kroppstypen är redan bestämd, men något kan vi ju lämna till senare.

FABIAN: Den längst till vänster ser lätt mest helgjuten ut. Kan man testa en kavaj eller skjorta på honom för att balansera det tuffa. Han ser ju sig själv som en "seriös affärsman". Jag är fortfarande lite inne på miami vice-kavaj med uppkavlade ärmar, det skulle kunna bli coolt med de där handskarna. Eller skära sig totalt. 

Hansa

Från Ninjapunk till Titus

FABIAN: Det här projektet, som inte fått sitt slutgiltiga namn, föddes redan 2006. Jag och Jan Bielecki delade ateljé på serieskolan i Malmö, och tillsammans arbetade vi och Liv Strömquist på den feministiska sexserien Drift. Ofta kom Kim W. Andersson och fikade i den fantastiskt fula och charmiga skolkafeterian. Kim hade kört fast med sitt självbiografiska mastodontprojekt Staffanstorp tills jag dör, och ville också göra en glättig underhållningsserie.

Jag tyckte att Kims teckningsstil skulle göra sig perfekt för äventyrsserier istället för deppig självbio, och snart satte vi igång att jobba tillsammans på ett manus. Berättelsen handlade om en tuff ungdomskille som köper en soppterrin i födelsedagspresent till sin mamma, som han planerar att bekosta med en knarkaffär, samtidigt som han ska vakta sin tjejkompis hund, men snart spårar allting ur i en rafflande kalabalik med väldigt mycket inspiration från filmen Lock Stock and Two Smoking Barrels. Projektnamnet var Ninjapunk.

Efter ett tag falnade Kims intresse, han hade nämligen löst problemet med Staffanstorp-eposet genom att istället börja arbeta med ett koncept han kallade Love Hurts - poppiga noveller om olycklig kärlek som hejdlöst blandade influenser från sitt ofantliga förråd av populärkulturella referenser. Kim älskade att teckna serierna, folk älskade att läsa dem och dessutom hade de börjat gå som följetong i serietidningen Nemi.

Så Ninjapunken hamnade i malpåsen, jag drog upp den någon gång om året för att putsa på den och fundera på om den kanske kunde bli något ändå. Men så, för ett halvår sen, var plötsligt stjärnorna rätt positionerade, Jan var öppen för ett projekt med kort varsel, och vi satte igång.

Vad som hände kommer du få läsa här på bloggen, och från och med nr 7 i Utopi magasin.

JOSEFIN: Jag minns projektets knögliga start. Tiden innan Kim hade hittat Love Hurts-fomen för sin historier. Jag kommer ihåg hur vi någongång efter att Kim hade fått ta emot något pris på stadshuset, vi satt i en park eller om det var s:t Pauli Kyrkogård och drack bubbel, käkade bröd och frukt och pratade livet och serier, äventyr och sommarnöjen.

Utdrag ur min seriedagbok från den dagen.

 Ja alla hade vida vilda drömmar. Kolik förlag var i sin linda, sommaren skulle börja, vi kände oss oövervinneliga. Och det var vi väl.
Sen ett år senare hittade jag och Fabian vår första gemensamma atélje, en vindsvåning på Sevedsplan i Malmö. Där jobbade vi med ryggen mot varandra länge och intensivt, ofta till en fransk internetradiokanal. Och med Karolina Bång ett par rum bort. Jan hade sökt till S:t Matins i London och kommit in. Vi hade alla gått ut serieskolan och ville leva på våra serier. Vilket vi gjorde, att Özens frukt låg 10 meter därifrån gjorde det hela lättare. Jan kom och tecknade uppe hos oss ibland. 
Nån allahjäratansdags-natt satt Jag, Kim och Fabian vid varit bord och tecknade för brinnande livet. Kim hade en plats i Serietudion, där jag nu sitter men han kom upp till vårt vindsskyffe och jobbade på nätterna. Jan hade flyttat till London. Jag minns inte vad jag jobbade med, men Kim satt i den röda soffan och bearbetade Titusmanuset.

Den här pjäsen som stod där när vi flyttade in, de gris-rosa väggarna kunde vi dock måla över.

Vi pratade om hur man gör serier, knep och grejer vi gjort som inte funkat. Fabians son Ivan låg i magen.
Sen gick det ett par år, saker hände men den där röda tidskriftssamlaren med titeln Titus fanns kvar.
Jan bor nu 2012 kvar i London, Fabian flyttade upp till Stockholm och jag etablerade mig mer i Malmö.
Härifrån, från dessa tre städer ger vi oss nu på Titus igen. 
Fabian med manus, Jan med tecknandet och jag Josefin med redaktörshand. 
Nu börjar äventyret!

JAN: Jag har inte så mycket att tillföra dessa uttömande inledningsmemoarer om uppkomsten av manusfröet. Annat än hur jag där, i Serieskolans kafeteria, under kafferastererna som jag så desperat behövde i mitt en-Drift-sida-per-dag-från-skiss-till-tusch, blev grön av avund när Kim och Fabian satt och hittade på den ena actionscenen efter den andra. Jag vill också teckna action, sa jag. Jag vill också teckna porr, sa Kim.

Snabbspola tre år frammåt: Josefin och Fabian har med varsam hand gödslat och vattnat Kolik till ett väletablerat serieförlag och ger ut ett läckert seriemagasin i kvartalet. Fabian har sakta filat på manuset, tagit bort och lagt till. Jag har precis tagit min bachelor och känner att det är dags att ge mig i kast med en bok. Det är då Fabian drar fram ett orddokument och dammar av det: Vi har en bok här, det är bara att skriva klart och teckna.

Så efter ett par månader av omskrivningar och idéutbyten från oss båda - mer action, nya dialoger, fler skämt, utmejslade karaktärer, ännu mer action travar med skisser och en och annan Gudinna - är vi där vi är nu. Vi skriver fortfarande på manuset, vi tecknar båda på stadsmiljöer, vidunder, slackers och antagonister, på var sin sida om Nordsjön, men snart är det dags att visa upp vår bebis för omvärlden. Följ oss här medan vi ser den växa fram.